Stora Spånga gårds historia kan spåras långt tillbaka i tiden. Gården har sitt ursprung både i skattejord och kyrkojord. Stora Spånga omskrivs första gången som skattejord år 1451 och tidigare kyrkojorden Lilla Spånga omskrivs år 1562, då Erik XIV förlänade avkastningen från Lilla Spånga till Svante Sture, greve av Västervik, som därefter övertogs av hans son Mauritz Sture. År 1616 drogs grevskapet in till kronan, för att återuppstå år 1656 under några år som förläning till Hans Kristofer Königsmarck. Grevskapet indrogs därefter igen i samband med reduktionen, varefter Lilla Spånga blev profossboställe fram till 1800-talet. I Stora Spånga gård ingår vidare skattejorden Mellangården, belägen mellan Stora och Lilla Spånga. Tillsammans med Stora Spånga gård ägs och brukas även Vita gården i närbelägna byn Hult, Stångelands gård med Ramstad skog, hälftendelen av Mjöltorps gård och Kullens gård. På Vita gården har fram till början av 1970-talet drivits ett sågverk, som sysselsatt upp till ett trettiotal personer. Den egna skogen levererade timmer till sågen, men även externa rotposter köptes in som höggs av gårdens anställda. En stor del av de sågade trävarorna exporterades till England, särskilt efter krigsåren. På Mjöltorp har funnits en skattekvarn, se vidare nedan. Vidare har det funnits ett gårdsmejeri och ett cementgjuteri som utnyttjat gårdens grustag. På Mjöltorp finns också en äldre gårdssmedja från tidigt 1800-tal. På Ramstad skog finns rester från äldre gruvdrift med tre olika schakt. 

Från Stora Spånga gård har under århundradena frånsålts och tillköpts mark i olika omgångar. Under 1800-talet frånsåldes torpet Nyhult, marken till torpet Lilldalen och den mindre gården Spångalund. Vidare har funnits torpet Loviseberg och backstugan Kammarbo. Från Vita gården frånsåldes på 1900-talet smedbostället Källarhult, torpet Peterslund och marken till torpet Ljungbacka. På Vita gårdens utmark finns husgrund och jordkällare kvar från torpet Mosshult. På Vita gårdens nuvarande hustomt har tidigare, före enskiftet 1865, legat ett grenadjärtorp under byn Hult. Grenadjärtorpet flyttades vid enskiftet ut på skogsskiftet vid Hökgöl och benämns numera Höckhult. Även på Mjöltorp har tidigare funnits ett grenadjärtorp, Ekbacken, vidare ytterligare ett soldattorp, Brinken. Husen till båda dessa torp är frånsålda. Torpet Höckhult friköptes från Hults byamän under början av 1900-talet.

På Stora Spånga gård har sedan 1700-talet funnits två så kallade skvaltkvarnar, båda belägna vid utlopp till sjön Kogaren. Den ena skvaltkvarnen, som tillika drev ett sågverk, var belägen i västra gränsen till byn Dröpstad och den andra skvaltkvarnen fanns i öster på Mellangårdsmarken. Rester från skvaltkvarnarna finns kvar i form av husgrunder och kvarnstenar. Skvaltkvarnarna brukades huvudsakligen under vårfloden då vattentillgången var god. På Mjöltorps gård fanns ett särskilt privilegium från i vart fall 1600-talet för nuvarande ägarfamilj att driva skattekvarn som utnyttjades fram till 1800 talet, då kvarnen brann ned och fallrätten såldes. Sedan fallrätten sålts, medgavs sjösänkningar av Kogaren och Långrammen. Mjöltorpsån skoddes med huggen sten. Vidare sjösänktes Hökgöl. Sammantaget innebar detta att det skapades åker och ängsmark längs med Hallingebergsån, Kogaren och runt Långsammes stränder. Bilden nedan visar grunden till skvaltkvarnen vid västra gränsen. På Stångelands gård finns flera äldre gravrösen och flera mycket gamla offerstenar samt flera hällristningar.

På Stora Spånga gård finns äldre fornlämningar i form av kolbottnar, odlingsrösen och ett flertal husgrunder från 1700- och 1800-talen. Utanför gårdscentrum i norr, är beläget det så kallade Trollberget, varifrån en vedfora på 1800-talet störtade ner, sedan oxarna råkat i sken. Såväl oxar som kusk lär ha dött. Bilden nedan visar grunden till en av tre fataburer från 1700-talet, som funnits på gården.

Stora Spånga gård har varit i samma familjs ägo sedan 1595, eller i tolv generationer. Delar av gården frånsåldes och var mellan åren 1887-1894 landsfiskalsboställe och samma del av gården ägdes fram till 2003 av familjen Lindersköld, för att en tid därefter åter förenas till en gård igen under den gamla ägarfamiljen. Bilden nedan visar en ängslada från 1700-talet.